Här börjar vår mardröm
Läkaren kommer in till oss (utan Casper) och
berättar att 16.05 åkte Casper med ambulans till barnkliniken i Halmstad. Våra
tårar börjar rinna och jag kände mig alldeles tom. Hon misstänkte att Casper har
en infektion och eftersom det inte finns någon barnklinik i Varberg så skickades han till
Halmstad. Hade de trott att det var ett hjärtfel så hade de istället skickat
honom till Göteborg där det finns en barnhjärtmottagning. Nu sa hon att de inte
trodde det var ett hjärtfel eftersom Casper hade reagerat på ett positivt sätt
på syrgasen som han fått. Det hade han inte gjort om det var ett hjärtfel. Nu
trodde de alltså på en infektion, och Halmstad. Jag grät och det kändes som om
allt var slut. För mig kändes det som om Casper dog där och då. Jag kunde inte
tro att han kunde bli frisk. En infektion behöver ju inte vara så allvarligt,
men jag trodde det värsta. Jag och Fredrik bara grät och ville till Casper. Vi
hade ju inte ens fått säga hej då! Eftersom jag var snittad behövde jag också en
ambulans till Halmstad, eller en sjuktransportbil. Jag var ju tvungen att ligga
ner. Tyvärr fanns ingen ledig utan vi skulle få vänta. Jag kände att paniken
kom, och jag ringde till min mamma som jobbade på sjukhuset. Hon kom med en gång
och stannade hos oss tills vi kunde åka några timmar senare. Fredrik körde ner
själv med vår bil. Om vi skulle bli kvar i Halmstad länge kunde de ju vara skönt
att ha en bil där.
Här slutar vår tid på BB i Varberg. Och mardrömmen börjar. En mardröm som kommer
att fortsätta resten av vårat liv.
