I Halmstad låg Casper i en öppen kuvös när vi kom. Han såg så sjuk ut med den bleka hyn och alla sladdar som de kopplat honom till. Dessutom gnydde han vid varje andetag. Det var så hemskt! En liten bebis ska inte ha det så! En gammal människa som levt ett långt liv kan ligga på sjukhus med grå hy och sladdar, men inte en nyfödd bebis som ska vara rosig och ha hela livet framför sig!

Jag fick även sitta med vår son i famnen en stund. Tårarna bara rann. Sköterskorna försökte få oss att äta smörgåsar, men mat fanns ju inte i vår värld! Hur skulle vi kunna äta när vår bebis var jättesjuk och vi inte visste vad som var fel?

Efter ett tag rullades en ultraljudsapparat fram till Caspers kuvös och de undersökte honom. Ganska snart sa läkaren något i stil med:
- Ja, nu vet jag vad felet är.
Han sa det så säkert och bestämt. Det var som en sten lyftes från mitt bröst. Nu vet de vad som är fel och läkaren såg det med en gång. Då är det nog ett enkelt och vanligt fel som de snabbt medicinerar bort! Jag blev lättad och trodde att nu blir vår pojke snart frisk! 

Läkaren tog in oss i ett samtalsrum för att berätta vad han sett. Nu blev jag lite orolig igen. Om felet var enkelt och snabbt avhjälpt, behövde vi väl inte sitta ner och prata. Han kunde väl bara säga det med en gång? 

Läkaren berättade att Casper hade ett medfött hjärtfel. Ett av de svåraste hjärtfelen man kan födas med. Casper hade Hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, HLHS (Hypoplastic Left Heart Syndrome). Kort förenklat saknar Casper vänster kammare i hjärtat. Tårarna började rulla på oss och paniken kom. Vi förstod inget av det läkaren sa eller visade på bilder. Allt vi kunde tänka på var att ett hjärtfel överlever man nog inte. Och läkaren påpekade hela tiden, medan han berättade, att vi måste förstå att detta är mycket allvarligt. Det var de orden, hjärtfel och mycket allvarligt, som hela tiden ekade i våra huvuden. 

Efter en lång förklaring av hjärtfelet och en kort beskrivning av hur operationen går till fick vi välja om vi ville åka vidare till Lund eller Göteborg där det finns barnhjärtavdelningar. Efter att ha frågat läkaren om de är lika bra, valde vi Göteborg eftersom det ligger närmast Varberg.  

Helt förkrossade och med stigande panik ringde vi våra föräldrar och berättade. Tårarna bara rann och efter samtalen gick vi tillbaka till Casper. Han hade nu börjat få medicin, prostivas, som gjorde att hans hjärta skulle fungera fram till en operation. Han skulle nu förhoppningsvis kunna leva ytterligare några dagar med ett halvt hjärta. 

När Casper lades in i en transportkuvös för ambulansfärd till Göteborg kom hans mormor och morfar. De hade kört i ilfart från Varberg efter telefonsamtalet för att få träffa sitt barnbarn. De tyckte att han var så fin och även de grät när Casper rullades ut. Vi fick vänta ytterligare några timmar innan det fanns en ambulans redo för oss. Vi sa hej då till mormor och morfar, som skulle komma till Göteborg följande dag.