Måndag 13/8 2007

Nu går vi bara och väntar…

Vi fick väcka Hugo tidigt, och han var inte alls intresserad av att vakna! Han sov så skönt! När vi väl fick väckt honom var han på strålande humör! Han körde med sitt nya tåg, tuut tuut, lät det och han ville pussas! Vi klädde bara på oss och satte Hugo i vagen. Han satt och gosade med Apangapan. På vägen till sjukhuset tittade och pekade Hugo på träden.

På sjukhuset gick det snabbt. Först ett bad med descutan som sjuksköterskan Anna fixade, nya rena sjukhuskläder, och en liten stund vid akvariet innan det var dags att gå till Operation. Där gick allt väldigt fort, alltför fort, mamma och pappa hängde inte med! Hugo fick sitta i mammas knä och leka lite medan vi väntade på narkospersonalen och de kollade ID-band. Helt plötsligt sprutade narkosläkaren in lugnande och sömnmedel i Hugos nål. Vi var helt oförberedda! Hugo skrek till i vild panik när medlet sprutades in och bara några sekunder senare sov han med vitt uppspärrade ögon! Vi var inte beredda än! Vi som trott att Hugo skulle bli tröttare och tröttare innan han tillslut efter en lång stund skulle somna. Vi skulle ju mysa, prata, sjunga och läsa saga för honom!

Så fort Hugo somnat tog narkosläkaren honom ifrån mig. Jag ville inte släppa taget och kunde inte sluta att pussa och klappa på honom. Narkosläkaren gick iväg med Hugo och hans små ben dinglade med barfota fötter…

Kvar stod mamma med apangapan och pappa med kameran. Tårarna bara rann… Kommer vi att få se Hugo igen?

Nu sitter vi på vårt rum på Ronald McDonald och väntar. Det kommer att bli en lång dag… Kirurgen gissade på att de är klara vid två-tiden. Vi får se om vi kanske tar en sväng till Toys'r'Us och köper någon leksak till Hugo. Helst vill jag bara dra täcket över huvudet och hoppas att dagen skall försvinna. Att den aldrig ska ha funnits och att Hugo har ett hjärta som alla andra barn och att vi ska slippa all denna sjukhusvistelse och oro.

Men vi har inget val… Vi får sitta här och vänta på att få beskedet om vår son lever eller är död. Det konstiga är att vi är så rädda att kroppen helt stängt av. Vi kan inte tänka eller känna just nu. Det är bara korta ögonblick panikkänslorna kommer.

Puh...

Klockan 14.33 ringde kirurgen, operationen hade gått bra de har gjort en Ross operation. Vilken lättnad dock måste vi vänta 1,5 timme till innan vi får träffa Hugo på IVA.

Två och en halv timme efter att kirurgen ringt, ringde så äntligen IVA. Vad skönt det var att se Hugo! Vår lille pojke! I en stålsäng omgiven av massor av apparater låg vår Hugo med massor av slangar. Det var respirator och sond i varsin näsborre, CVK i halsen genom vilken han fick glukos, morfin, alvedon, sovmedel och hjärtstärkande medicin. Han hade två dränageslangar ur bröstkorgen för att tömma den på blod och vätska, PA-kateter ur bröstet vilken mäter blodvärdestrycket, 4 pacemakerelektroder utstickandes ur bröstet, stort plåster över såret i bröstet, elektroder för EKG klistrat på flera ställen, artärnål i handen ur vilken blodtryck mäts och prover tas, venflon i andra handen, venflon i vänster armveck och venflon i foten. Venflon är infarter för att kunna användas om CVK slutar att fungera. Man måste ju ha alternativa infarter för att han ska kunna få sina mediciner. Hugo hade även ett id-band runt vristen, en kisskateter, en termometerslang i rumpan, POX (syremätning) på foten.

Allt detta känns som ”vardagsmat” vid det här laget och är helt naturligt för oss (önskar att det inte var så…). Hugo var fortfarande sövd och låg i respirator. Respiratorn hade han kvar för säkerhetsskull. Hugo andas själv, men om han inte skulle orka det så träder respiratorn i och andas åt honom. Trots att Hugo var sövd så vaknade han till flera gånger och började sprattla. Sköterskorna fick öka på sömnmedlet och ge honom starkare grejor för att få honom att somna om. Anledningen till att de vill fortsätta ha honom sövd är att han annars kan dra bort respiratorn, men när den tas bort får han också vakna.

Kirurgerna tyckte att operationen gått bra. Hugos pulmonalisklaff som de flyttade till aorta var jättefin och läckte inget. Även den donerade klaffen var fin och passade bra. Det stora bekymret var ju att få kranskärlen på plats ordentligt, och det kund de se med en gång efter operationen att de lyckats med. Än så länge ser hjärtat ut att fungera bra! Den kirurg som opererade Hugo var professor Håkan Berggren och hjälpte till gjorde kirurgen Mats Synnergren.

Kirurgen Mats Synnergren med Hugo

Professor Håkan Berggren med Hugo

Under kvällen gjorde undersköterskan Anna-Karin en namnskylt till Hugos säng. Andra som har hand om Hugo är förresten undersköterskan Christer och sjuksköterskorna Malin och Mia. Alla är helt underbara!

Fram emot elva på kvällen gick mamma och pappa tillbaka till Ronald MC Donald-huset för att sova. Möjligen kommer de att ta bort respiratorn i natt och ”väcka” Hugo (låta bli att ge sömnmedel, förhoppningsvis känner han att det är natt och sover vidare). I så fall ringer de oss så att vi kan vara hos Hugo.